Det går framåt...

Årets absolut gråaste måndag var det i går. Det regnade hela dagen och det var liksom inte riktig dagsljus på hela dagen. När jag kom hem vägrade kroppen att byta om och bege sig ut i spåret. Jag stannade hemma i soffan.

I dag fick latmasken ge vika och jag åkte upp till spåret. Det kändes bra och efter att ha värmt upp med rask promenad i några minuter joggade jag nästan hela varvet runt. Och det utan att få en nära-döden-upplevelse. Det kändes faktiskt riktigt bra.

Joggingtatueringar

Jag har några tatueringar, närmare bestämt 7 st. Av dem är 4 st joggingrelaterade.

Det här självporträttet blev min belöning när jag klarade av maratondistans på Spånga 6h för ett par år sen. Drygt 43 km blev det sammanlagt och jisses så nöjd och kaxig jag blev. :-)

Denna peppande floskel, md specialritade joggingskor sitter på min höft.

Den här frasen har jag haft nytta av på de lopp jag deltagit i, särskilt Spånga 6h och Skövde 12h.

Min nyaste tatuering, som inte ens är helt färdig ännu, blev belöningen efter Skövde 12h. Hela överarmen är täckt av linblommor och på ett av bladen, bak på axeln, sitter min kompis snigeln. Jag är stolt medlem i Team Snigel, gruppen för oss som springer inte fullt så snabbt.

Två steg framåt och ett bakåt...

I torsdags var jag ute och joggade. Det var antagligen årets bästa runda. Benen kändes pigga, flåset funkade fint och jag kunde jogga nästan hela rundan på 6 km. Svettigt värre men oj så skönt.

I fredags var det dags igen, på med joggingskor och upp till spåret. 27 grader varmt och stekande sol... Tunga ben, inget flås, joggade på sin höjd halva rundan.

Tänk att det kan vara så olika, att det kan skilja så mycket på bara ett dygn. På lördag är det dags för Tjejmilen så jag hoppas att det är en pigga-ben-och-bra-flås-dag då.

Men hallå...

I eftermiddags drog jag i väg, trots regn och rusk, för att jogga min lilla runda. Benen och flåset var på min sida, så här lätt har det inte känts på väldigt länge. Så himla skönt!
Efter en dryg kilometer kände jag att jag hade möjlighet att persa på denna runda, det flöt på riktigt bra.

Då hände nåt.... Jag fick riktigt jäkla ont i nedre delen av buken, ungefär som mensvärk i trippel kubik. Jag gick kanske 100 m, fortsatte sedan jogga men det gjorde så ont att jag höll på att kräkas.

Många tankar snurrade i huvudet. Vad hände? Akut mensvärk? Livmoderframfall? Nån cysta?

Det gjorde så vansinnigt ont att jag inte ens var säker på att jag skulle ta mig hem, varje steg krampade och strålade.

Jag kände mig rätt ensam i spåret. Fredag eftermiddag och regn är nog ingen kombination för att få folk att rusa ut i spåret.

Att jogga var uteslutet, vilket dessutom vart surt eftersom det hade känts så bra innan nån osynlig makt körde en kniv i min livmoder. Jag gick, och det inte i något högt tempo.

Efter kanske 300-400 meter började värken avta, och efter ytterligare en bit kunde jag jogga igen. Benen och flåset var fortfarande på min sida och jag tog mig hem i bra fart. Vad värken berodde på vet jag inte, men jag hoppas att jag nånsin slipper känna den igen. Kanske var det bara nån konstig håll, för sen den väl gått över har jag inte känt nånting. Kanske var det latmasken som ville visa sitt missnöje.

Tyvärr blev det inget pers, men trots att jag gick en del var jag väldigt nära, så nästa gång, då jäklar...

Carina - Latmasken 0-1

Jag har världens bästa jobb, det är inget snack om den saken, men så här i terminsstarten är det väldigt mycket som snurrar i huvudet. Det blir liksom overload med allt som ska planeras och gå ihop. Nya kollegor som ska introduceras, scheman som ska fixas, undervisningsgrupper som ska planeras... Och däremellan ska man springa på aktiviteter som rektor eller skolchef bestämt.

I måndags var det en ren fröjd att byta om och bege sig ut i spåret. I går var det betydligt tyngre. I dag var det stopp. Fullkomligt stopp. Jag valde att ta en rask promenad istället. Min hjärna var så trött att jag inte ens ville lyssna på ljudbok, och då är det illa för något av det bästa jag vet är att ta en promenad med en bra bok i öronen.

Mitt mål är att ta en joggingrunda i morgon, för jag vill verkligen komma i gång och få in det som en rutin. Jag vill få upp flåset, få fart i benen. Jag vill verkligen bli en joggare.

VEM fyllde betong i mina ben??

Jag ska inte säga att gårdagens runda var lätt, men den var liksom klart genomförbar och jag kände att jag hade såväl ben som flås med mig. Jag kände mig nöjd över att ha fixat den där jäkla backen och jag kände att jag var på väg åt rätt håll.

När jag kom hem från jobbet i dag var det planerat att jag skulle köra samma runda igen. Varje dag efter jobbet, faktiskt. I dag var kroppen inte alls sugen utan försökte få mig att ta en promenad istället för en joggingrunda. Inte så att jag lyssnade på kroppen, jag bytte om och snörade på mig skorna och gav mig i väg. Det blev liksom tvärstopp.  Trots att jag inleder min runda med en rejäl nedförsbacke kändes det tungt. Benen bara vägrade svara, på något sätt. Så där som det kan kännas när man tränar innan frukost, helt energilöst och stumt.

Jag blev liksom inte ens trött och svettig för jag fixade inte att komma upp i nåt tempo.

Däremot - och det är jag stolt över - piskade jag mig själv att jogga uppför djävulsbacken även i dag, bara för att bevisa att det inte var en engångsföreteelse. Om jag var nära döden i går, var det rena tunnelseendet i dag, men jag gav mig inte, jag joggade upp för hela. Så sakta att halvsidesförlamade sniglar rusade förbi, men ändå. Jag joggade.

I morgon är det dags igen, för en ny joggingrunda, och jag hoppas verkligen att benen är i mitt lag då.

Carina - hjärnspöket 1-0

I dag började jag jobba efter en långt, härligt sommarlov. Lite gruvsamt, som det sig bör, men också skoj. Det var kul att träffa kollegorna igen, skönt att komma tillbaka och få börja använda hjärnan.

Efter jobbet var det skönt att byta om och bege sig ut i spåret. Solen sken och det var riktigt varmt så jag passade på att inviga min skryttröja. Kanske var det därför det gick så pass bra.

Spåret här bredvid är inte världens roligaste. I princip är det först en halva med mestadels svagt uppför, och sedan en halva med mer eller mindre svagt nerför. Första halvan är tung, sega uppförsbackar är inte min grej. Jag har en backe just innan det vänder, en sån där backe som är omöjlig, som jag bara inte klarar av att jogga uppför. Där går man, liksom.

I dag bestämde jag mig för att jogga en lyktstolpe längre än jag brukar, nån gång måste jag ju testa. Sen tog jag en stolpe till.... och en till... och en till.... halvt död kom jag - JOGGANDES - upp för hela backen, mycket andfådd men nöjd. Då unnade jag mig att gå lite i nerförsbacken för att hämta andan och sen joggade jag resten av varvet och ända fram till den sista, betydligt brantare, backen strax utanför dörren här hemma.

Det blir nästa utmaning, att även fixa den.

Morgonpromenad och lunchdito

Jag började dagen med en rask promenad till vårdcentralen  och tillbaka. Före frukost, vilket är illa nog, men också före kaffet. Före kaffet är liksom inte mänskligt, men jag gjorde det. Fast oj, så stumma ben jag hade. Inget tryck i dem, inte.

Efter lunch hade jag tröttnat på att sitta inomhus så då tog jag en promenad till. Vi har snickare här denna vecka, så jag känner mig lite .. låst, liksom. I vägen. Uttråkad. Jag tog en sväng och letade lite pokemon. Givetvis kom det nån regnskur, men jag iddes inte bry mig. Jag är vattentät.

2 promenader och lite städning efter en nedskräpande hantverkare ger i alla fall en del steg på räknaren och mina 4% är ju också uppnådda.

Dessutom såg jag en kul skylt efter vägen, och om nån förstår den tar jag gärna emot en förklaring.

4% - pyttsan

Jag, liksom typ alla andra i landet, har tagit del av den nya forskningen som säger att den där fes-ljumma promenaden på en halvtimme om dagen inte alls räcker för att förbättra hälsan. Inte ens min ambition om 4% räcker. Ska det ge bästa effekt ska man hålla i gång nästan 2,5 tim/dag, motsvarande 10% alltså. Då räknas visserligen all rörelse in, ja inte att sitta vid datorn och skriva men städning, trädgårdsarbete, gå i trappor och sånt. 17 timmar i veckan - alternativt 8 timmar hårdträning.

Nu ska jag ärligt säga att jag inte granskat denna forskning men jag tycker den är trovärdig. Att tro att en halvtimme om dagen ska kompensera vårt stillasittande liv... nä det är ju rent önsketänkande.

Eftersom jag har svårt att röra mig så mycket på jobbet, några steg här och där i klassrummet räknas liksom inte, får jag sikta in mig mer på den lite hårdare träningen då. 8 timmar i veckan är ju ingenting. 1 timme om dagen på vardagar och lite mer på helgerna,

Vad är det för fel på mig?

Jag har knappt hämtat igen mig efter 12h och ändå sitter jag här och planerar att köra UltraVasan 45 nästa år. Eftersom jag vet att det är svårt att fixa boende när det är såna där stora evenemang så jag tänkte, redan nu, kolla hotell.

Tyvärr vill jag ju inte boka ett hotellrum innan jag vet att jag kommer med i loppet, så det är lite moment 22 över det hela.

Kanske hinner jag ta mitt förnuft till fånga innan anmälan öppnar, kanske hinner jag inse att 45 km är långt. Jag vet bestämt att jag deklarerade att jag aldrig mer skulle köra en meter över en mil när jag gick i mål på 12h. 45 km är längre än en mil, det vet alla. Tydligen är jag inte sämre än att jag kan ändra mig...

För ett par år sen körde vi VasaStafetten. Det var en häftig upplevelse och redan då blev jag sugen på att köra uv45. Eftersom jag tycker att det är bättre att ångra nåt man gjort, än inte gjort, så är det väl inte mycket att fundera på.

Eller....?

Ego-boost till max

Jag ville belöna mig själv efter tolvtimmars-galenskapen och vad är väl bättre belöning än nya träningskläder?

Inte för att jag är i direkt behov av några nya plagg, men för att det är kul.

Alltså beställde jag en ny funktionströja, en riktig skryttröja, en riktig ego-boost.

Upp och ner, kan man säga

I helgen har vi lagt flera timmar på att vara ute och jaga Pokemon. Dels för att det är kul, absolut, dels för att det är ett bra sätt att röra på sig även om det knappast kan kallas för högintensiv träning.

Under lördagen gick vi över 7 km bara under Pokemon-letandet - och det tog oss nästan två timmar!

Som den tekniknörd jag är hade jag givetvis min Suunto på mig och kartan ser ju ut ungefär som den brukar efter en runda, men hastighetskurvan... *asg*

PokemonGo

Jepp, så har också jag testat, testat att jaga Pokemon. Av flera skäl.

Nyfikenhet. Vad är det alla - verkligen alla - pratar om?

Om ett par veckor börjar skolan. Då kommer jag att träffa mina elever igen, och jag misstänker att många av dem har letat Pokemon i sommar. Jag brukar försöka testa det som är stort bland ungarna, då har vi annat än skolarbete att prata om också.

Det är lättare att komma upp ur soffan och ta en promenad om man har ett ärende, och att leta Pokemon är ett roligare skäl än bara att strosa runt i kvarteret.

Min man gillar inte att bara promenera men med en Pokemonjakt var det inge problem att vara ute i ett par timmar. Funkar inte bara på ungdomar alltså, även lata, medelålders män triggar på detta.

Var det kul då? Ja, vansinnigt! Med stor glädje kastade jag som bollar på imaginära figurer bland husen, och lyckan var stor när jag lyckades träffa på första försöket.

Jag har en bra idé

Jag anmäler mig till - och deltar i - ett tolvtimmarslopp. Ja, men det låter ju som en fantastisk idé, särskilt för en överviktig och smått otränad kvinna (tant?) som närmar sig de 50.

Jo då, det är kaxigt att ha varit med. Det är kaxigt att komma tvåa även om vi bara var sex st som tävlade. Det är kaxigt att ha joggat/gått i över sju mil.

Men det är inte lika kaxigt att sitta här nu, med lila tånaglar som gör ont vid minsta beröring. Tår som inte ens vill ha strumpor på.

Nåja, DET går ju över - men mitt resultat och min insats finns kvar.   :-)

Det går framåt - om än sakta

I dag åkte jag tillbaka till de motionsspår jag upptäckte i går. I dag körde jag sexan, och det med inslag av jogging.

Benen var väl kanske inte jublande glada över att jogga, men det är de ju ändå aldrig så jag nötte på. Ungefär halva sträckan var nog jogging, resten promenad. Jag gillar verkligen spåren i Motorp, de är precis lagom välskötta. Det krävs lite uppmärksamhet, vilket är bra för då glömmer jag att jag blir trött, men det är ändå möjligt att jogga. Vi har några spår här i Hallsberg som bara är rötter och sten, där går det knappt att gå så att jogga utan att stuka sönder fötterna är liksom inte att tänka på.

Med 6 km i förmiddags och sedan en liten promenad i eftermiddag har jag absolut uppfyllt de 4% och 15 000 steg som ingår. Jag har heller inte ätit några sötsaker utan gottar mig med lite vindruvor så här framför tv.n.

In your face, jäkla Sockertroll!

Det där med lopp

Jag älskar att vara med i motionslopp. Inte nog med att lopp är roliga, det höjer träningsmotivationen och det ger ofta en bra anledning att bo på hotell.

Tjejmilen är ju det som ligger närmast, det är ju planerat sen länge. Det kör jag med syrran och hennes äldsta dotter.

Ett annat lopp som är planerat är Sylvesterloppet i Göteborg. Dit tar jag med maken. Vi firar nyår i Göteborg, bor på hotell och kör loppet som uppvärmning innan det är dags att fira nyår. Perfekt uppladdning!

Nästa lopp i min kalender är ett lopp som går inne i Marieberg, en galleria utanför Örebro. Det går i februari, finns som marathon, halvmara och en-timmes. Jag valde det senare. Att springa runt, runt, runt på ett stengolv i över 2 (eller 4) mil känns inte lockande alls. Även det springer jag med min make.

I mars är det dags för Tunnelrun. Denna gång är det ju Citytunneln som ska invigas, och jag tar chansen att delta i ett udda lopp - och bo på hotell. Givetvis ska gubben med, liksom syrran.

September, december, februari och mars... Det finns allts utrymme för fler tävlingar och snubblar jag på nåt skoj så kastar jag mig över det.

Som vanligt kör jag för min favoritklubb:

Nya spår

I förmiddags tog jag en rask promenad i motionsspåret. Jag testade också att jogga lite. Fötterna funkade, men ena höften tyckte inte alls att det var skoj att jogga. Den är tydligen lite mer långsint än resten av kroppen.

I eftermiddags fick jag lite tråkigt så jag åkte i väg för att kolla upp några motionsspår som en granne tipsat om. När jag ändå var där så passade jag på att gå femman där. Underbara spår. En bana som passar mig perfekt, i princip helt flack men ändå lite krokig, fin natur och bra underlag. Inte så där vardagsrums-golv-bra utan lite lagom med stena och rötter så att man måste ha koll på var man springer.

Lutar åt att jag testar att jogga där i morgon. I alla fall lite försiktigt, med många inslag av gång.

Trots att kroppen inte riktigt är med matchen har jag, med råge, fått ihop såväl mina 4% som de 15000 steg. Jag har dessutom skött maten och hållit mig ifrån sötsaker. Som en liten bonus har jag mosat i mig vattenmelon i kväll, vilket antagligen kommer att straffa sig i natt. :-)

Spelregler

Okej, jag har lyckats lura med mig maken på detta också, att avgifta sig lite.

Fram till Tjejmilen, alltså i en månad, gäller följande:

• Inget godis eller andra sötsaker.
• Ingen skräpmat.
• Minst en timmes motion varje dag.

Fixar vi detta - och det gör vi ju - blir det nån belöning i september.

Att göra en sån här sak ihop är ju så mycket lättare. När en tappar motivationen får den andra sparka på. I nöd och lust, liksom.

Avgiftning

Sommarens kostvanor går väl knappast till historien som de nyttigaste man kan hitta, även om det inte varit rent katastrofalt.

Det har blivit för mycket snabblagat, för mycket socker, för mycket snabba kolhydrater.

Alltså behövs en liten avgiftning nu. Inget godis eller andra sötsaker fram till Tjejmilen, helt enkelt. Vettig mat, hemlagat och skapligt nyttigt, låter det helt fel?

Och - så klart - fortsätta med motionen!

Tjejmilen nästa

Om bara en månad är det dags för nästa utmaning - Tjejmilen. Just nu känns det inte alls lockande att ens ta på sig joggingskorna, än mindre jogga och alls inte jogga i 10 km.

Jag hoppas dock komma i gång igen redan under veckan, i alla fall med lite försiktig jogging bara för att känna på och för att inte Latmasken ska hinna växa till sig alltför mycket.

Problemet just nu är väl att jag har vattenblåsor under fötterna och de gör förbannat ont att gå på. Det är lite svårt att få skavsårsplåster att fästa så där under foten och upp mellan tårna. :-)

Skövde ultrafestival, 12h

I lördags gjorde jag det - genomförde ett tolvtimmarslopp, alltså.

Vi kom ner till Skövde vid 13-tiden. Vi kollade in det 6-timmars som pågick, där min mamma var med. Det var ovanligt få på banan för att vara Skövde Ultrafestival, flera av de som körde 48h hade brutit, och det var ovanligt lite folk även runt banan. Lite synd, för det är ju en grymt publikvänlig tävling.

Efter att ha hämtat ut nummerlapp och sånt for vi ner på stan och åt lite innan vi åkte upp till hotellet och checkade in. Maken behövde ju nånstans att sova för han skulle ju inte vara med i loppet. Man skulle kunna tro att det är ett tecken på att han är smartare än mig, men jag hävdar att det nog beror på att han inte har samma behov av att testa sina gränser. *L*

Strax före kl 17 var jag tillbaka på IP, ombytt och laddad för loppet. Kl 18 var det dags, då gick startskottet.

Jag insåg redan innan loppet att 12 timmar är lång tid, jävligt lång tid, så jag var medveten om att jag behövde hushålla med mina krafter. Ingen kan ju anklaga mig för att vara i toppform, men jag har en envishet som tar mig långt.

Jag började med att jogga två varv för att komma i gång, sen körde jag omväxlande jogg och promenad i ca 2 timmar. Efter ett par timmar blev jag alltför distraherad av att ljudet i mobilen glappade när jag joggade, men inte när jag gick, så då övergick jag till rask promenad. Det höll jag i ända fram emot midnatt. Jag tyckte nog att det gick rätt bra, tiden rullade på och kilometrarna rullade in. Jag hade nästan ett marathon innan midnatt och hoppet om att nå 75 km levde, men det började göra ont i benen och fötterna.

Vid det laget började även lusten svikta. Att inse att man hållit i gång i 6,5 timmar, men ändå ha 5,5 kvar, var tungt och det blev lite nedförsbacke i humöret. Både klockan och benen gick låååååångsamt, vill jag lova, och ett tag misströstade jag om att ens nå mitt första mål - 6 mil.

Vid 2-tiden var jag redo att ge upp. Hela kroppen värkte, det var mörkt och tyst runt hela banan, jag hade fyra jäkla timmar kvar och förnuftet tyckte nog att jag borde åka upp till hotellet och sova. Samtidigt är det ju lite surt när man snackat vitt och brett om att man ska göra ett 12h, då vill man inte gärna ge upp, men en liten skada kunde man ju alltid hoppas på... typ....

Jag gjorde en deal med mig själv, att jag skulle få sänka farten, helt släppa tanken på 75 km och bara sikta på att hålla i gång, och möjligen kämpa mot 6 mil. Jag gick.... och gick... och gick... och gick...

Jag var inte sugen på att äta nåt men försökte peta i mig lite emellanåt för att inte få fullständig soppatorsk, och jag drack nog i princip 1 dl i kvarten för att få i mig vätska. Dessutom petade jag i mig en sån där liten sötsliskig energigel.

Vid 4 började det ljusna så smått och jag insåg att jag skulle nå mina 6 mil - och att jag dessutom hade chans på 7 mil om jag höll i. 75 km släppte jag, det var liksom för mycket, men 70 kunde gå. Det väckte livsandarna och jag ökade nog farten lite. Det gick lättare, inte lätt men lättare, och jag travade på. Jag lovade mig själv att jag skulle gå till 70 km, sen bara hålla mig i rörelse till slutsignalen. Kanske var det fartökningen, kanske var det bara tidens gång, men vid halv fem kände jag att jag började få blåsor under fötterna. Det var ju kanske inte vad jag längtade mest efter, men oavsett om jag gick långsamt eller lite mindre långsamt så gjorde det lika ont, så antingen fick jag ge upp - eller gå med smärta. Så nära mål ger man inte upp, alltså fortsatte jag gå. Varje steg kändes som att gå på glas ungefär, men det var bara att bita ihop.

Vid 5 kom dottern med sambo och serverade kaffe. Det kan vara det godaste kaffe jag någonsin har druckit. Även mamma kom ner och min man. De var dessutom så gulliga att de gick med mig hela sista timmen så jag hade ingen chans att sänka farten. Jag nådde mina 70 km men fortsatte ändå gå i samma tempo. Det var inte ens rimligt att hoppas på 75 km, men jag kände ändå att jag vill hålla ut, ända in i kaklet liksom, och det gjorde jag.

När skottet ljöd hade jag 73 290 meter i fötterna - och även om man kan tycka att det "bara" saknades 1710 m till de där 75 km jag siktade på kan jag ärligt säga att det fanns inte att öka farten så mycket att jag skulle ha hunnit med dem.

Däremot är jag grymt stolt över att jag inte gav upp trots att det var fruktansvärt nära, jag lyckades hålla ut och vända på svackan, öka farten och komma igen. Jag lyckades också gå i över 70 km, sju mil, vilket är långt. Alls inga rekord i ultravärlden, men avgjort mycket längre än gemene man promenerar, det vågar jag nog lova.

Att fötterna sedan såg ut som om jag gått på glödande kol får jag väl stå ut med, och det läker nog inom ett par dagar.

Lite tristare var det nog att det stod 6-timmars, istället för 12-timmars, på medaljen som delades ut - och att det inte ens var någon form av prisutdelning efter loppet. Visserligen var vi bara 16 st som körde 12-timmars men ändå. Nu fick vi bara (en felmärkt) medalj och en kommentar om att "ni kan ju välja ett litet pris där".