Nytt personbästa

Nu står mina PB som spön i backen, nästan. I dag åkte jag till Motorp och gav mig ut i spåret. Precis som vanligt gick jag ca 800 m för att bli varm, sen började jag jogga.
Det som var annorlunda i dag var att jag joggade förbi 5 km-avfarten och fortsatte till 6 km.

Trots att jag fick galet ont i magen (typ mensvärk i kubik) efter ett par km, och det höll i sig till och från i ett par km, så fortsatte jag jogga. Snigel-jogg men ändå jogg. Jag joggade ända in i mål, vilket innebär drygt 5 km sammanhängande jogg. Det är det rätt längesen jag fixade så jag känd mig ruggigt nöjd när jag gick i mål.

Nästa steg får bli att fixa att jogga trots att rundan inte är lika plan och fin som i Motorp. Alltså ska jag lägga mer tid i spåret här hemma, och mindre i Motorp, de närmaste veckorna.

Nästa mål är två varv utan gåvila... Ett fixar jag ju redan, så halva jobbet är liksom gjort. :-)

Joråsåatt...

Efter jobbet åkte jag hem och petade i mig ett par knäckemackor för att fylla på med lite energi. När de landat knöt jag på mig skorna och gav mig av till spåret.

För att utmana mig själv tog jag varvet från "fel" håll men jag insåg rätt snart att det nog är det rätta hållet egentligen. Ett par- tre sega motlut sen var det rätt snällt, nästan bara att låta benen gå.
Såväl benen som flåset var på min sida och jag kände att det nog skulle bli en okej tid.

Väl i mål stoppade jag klockan och började gå hemåt. Ett par hundra meter hemifrån är det en riktigt vidrig uppförsbacke, en sån där som jag omedelbart bestämde mig för att jag aldrig kommer att kunna jogga uppför. Eftersom jag kände mig så nöjd med dagens runda började pannbenet locka lite, så när jag kom till backen så bestämde jag mig för att jogga de två första lyktstolparna uppför. Vid andra stolpen hade jag ork till en till.... och sen en till... och så en till... och vips var jag uppe, på krönet av backen.

Alltså, vad ska jag säga.... Äntligen känns det som om jag gör framsteg, så nu ska jag jäklar i min lilla låda hålla i det här.

Dags för nästa steg...

Trots en helg med skräpmat och vin, inget joggande på flera dagar och inte så där mega-motiverad gav jag mig av mot Motorp för en runda.

Jag vill ju inte gå bakåt i utvecklingen så jag bestämde mig för att jogga hela rundan, oavsett hur snigel-sakta det skulle behövas. Jag ville inte bryta min fina trend och ta gå-vila.

Jag gick ut försiktigt men kände att benen svarade bra så jag fortsatte i ett okej tempo. En liten stund funderade jag till och med på att ta sexan istället för femman men jag var så pass hungrig att jag ändå nöjde mig med femman.

Trots att jag kände av håll lite till och från kunde jag fortsätta jogga och jag kände mig himla duktig. Jag visste liksom att jag skulle kunna jogga ända in i mål. Jag kände dessutom att jag skulle ha kunnat tagit sexan trots allt.  :-)

Farten höll i sig och jag kunde till och med ta ut stegen lite på ett par ställen så när jag närmade mig mål var jag himla nöjd. Svettig, hungrig men nöjd.

Det blev inget PB i dag, men det var bara 12 sek från den snabbaste rundan så jag är grymt nöjd och i morgon är det dags att höja ribban lite. Antingen genom att ta sexan i Motorp, eller genom att köra ett par varv här hemma i spåret, men då åt "fel" håll för jag inbillar mig att det är jobbigare åt det hållet.

Herre jävlar!!

Jag är anmäld till UltraVasan 45 2017.

På allvar - vad är det för fel på mig?? Jag är snart 50 år, jag är mormor - jag borde hålla mig till vattengympa, Friskis&Svettis och lite håglös stavgång.

Nu är jag på gång

Jag började dagen (i alla fall förmiddagen) med en mils rask promenad tillsammans med maken. Solen sken och det var bara att njuuuta av vädret och skogen. Så helt enormt jätteunderbart.

Väl hemma städade vi lite, fixade mat och grejade så där som det gärna blir en söndag. När maken tände grillen insåg jag att det var dags att kliva in i duschen - men eftersom jag ändå var svettig och ombytt kunde jag ju lika gärna ta en runda i motionsspåret här bredvid. Alltså snörade jag på mig skorna och begav mig av till spåret. Mitt mål var att jogga hela även i dag så jag gick inte ut särskilt hårt. Benen kändes pigga trots en mil några timmar tidigare så jag matade på. Nu ska man komma ihåg att när jag säger mata på så pratar vi alltså ca 7 min/km, det är alltså inte så att man blir direkt åksjuk.

Dryga kvarten senare var jag i mål, skönt trött men inte sop-slut. Dessutom var jag 10 sek snabbare än i torsdag. :-)

Det är ju knappast OS-nivå

Men jag är ändå galet nöjd med att jag faktiskt lyckades jogga hela rundan - och det i en helt okej hastighet (med mina mått mätt).

Jag tänkte att jag skulle hålla ner farten för att orka jogga hela varvet, men nåt gick tydligen fel i den planen för jag höll nästan PB-hastighet. Nu är det slingan bara 2,5 km, ungefär, så det blev ju en rätt kort runda, men se det kvittar också - för jag klarade av att jogga hela. Jag trodde egentligen inte att jag skulle klara av det, i alla fall inte än på några veckor, så därför var det extra kul att det gick vägen.

Jag kan inte ens säga att jag var sop-slut utan mer så där nu-är-det-jobbigt-men-ingen-fara-trött.

Okej.... I morgon ska jag....

Jogga :-)

Just det är ju inte så himla ovanligt, men i morgon ska jag ge mig på motionsspåret här hemma igen. Det är ett tag en sist. Det är nåt med den rundan som gör att den är så ruggigt jobbig. Jag brukar jogga ner till spåret och så ut i spåret, fram till en skylt och så 4-5 lyktstolpar till. Sen bara dör jag, liksom. Då brukar jag gå en liten bit innan jag joggar fram till en seeeeg uppförsbacke, där jag går, och sen joggar jag in i mål. De senaste gångerna jag joggat i spåret har jag klarat av den sega uppförsbacken, men gått lite efteråt istället.

Mitt nästa mål är att orka jogga runt hela rundan, så i morgon går jag ner till spåret som uppvärmning. Sen är tanken (förhoppningen) att jag ska orka jogga hela varvet.

Tre i rad

För tredje gången på rad klarade jag av att jogga hela rundan, alltså drygt 4 km. Det är inte flåset som är värst, det är nog pannbenet som är det tuffaste motståndet. Rätt var det är så känner jag att jag nog kanske ska gå en bit, liksom, fast jag inte är särskilt andfådd eller slut egentligen. Jag får i princip påminna mig själv om att jogga, inte gå.

Nåja, tre gånger på rad innebär väl att det börjar bli en vana - och det en trevlig vana dessutom. Jag tar den rundan ett par gånger till, så att den sitter som en fläskläpp, sen är det dags att förlänga det hela. Då tar jag rundan som är 6 km och alltså innebär drygt 5 km jogging.

En kilometer till är inte mycket, eller hur? Det fixar jag. Lätt!

Målet är att jag ska kunna jogga den rundan inom en månad, alltså i mitten av oktober senast. Sen vet jag inte hur länge det går att springa just den rundan, så sen får jag kanske tänka om och ta vardagsrundorna inne i samhället. Men förhoppningsvis ska jag ändå kunna jogga i Motorp under helgerna långt in i november, för så länge det inte är snö är det ju springbart där.

En gång är ingen gång....

Två gånger är en vana!

I tisdags joggade jag uppe vid spåret i Motorp. Jag tog femman och som vanligt började jag med att gå ca 800 m. Jag brukar behöva ett par kortare gångpauser, som jag försöker hålla ner så kort som möjligt men det är på ett par ställen längs rundan som det är rätt jobbigt, sega motlut så där...

I tisdags kändes benen rätt pigga så jag bestämde mig för att bara ta en gåvila. Vid första gå-stället bet jag ihop för jag ville inte bränna min enda vila på första stället. När jag närmade mig det andra stället kändes det så pass bra att jag lovade mig att jag skulle få gå - om jag behövde - men inte just i den backen. Så jag joggade vidare... och vidare... och vidare... Till slut var det liksom bara upploppet kvar - och där kan man ju inte gå. :-)

I mål på nytt PB (på den rundan) med drygt en minut. Kräk-slut men nöjd.

I dag var det dags igen. Hem efter jobbet, byta om och dricka ett glas vatten, åka upp till Motorp och ut i spåret.

Hjärnan kändes som kokt blomkålsmos så jag var mest inne på att ta mig runt men jag började som vanligt. Snabb promenad ca 800 m sedan jogging. Den kändes rätt lätt, vädret var perfekt och det var skönt att bara ha lite musik i öronen, nöta på och låta veckans jobbtankar liksom rinna ut med svetten.

Hej hopp, innan jag visste ordet av var jag vid det första gåstället - och det utan att vara trött. Bara att jogga vidare alltså. Jag sniglade vidare och passerade även det andra gåstället - även då utan att vara särskilt trött. Jag misstänkte att jag hållit en väldigt låg hastighet, låg till och med för att vara en snigel som jag, men jag joggade vidare och ökade till och med farten lite när jag började skönja målet.

Galet svettig, men nöjd och inte ett dugg kräk-slut, gick jag i mål på ynka 14 sek långsammare än i tisdag.

Att du ha fixat banan två gånger på rad ställer ju lite krav på min insats nästa gång. Jag menar, nu kan jag ju inte riktigt med att ta nån gångvila, för nu ha jag ju visat att jag kan jogga hela. Illa illa! :-)