Dag 4... och 5

I går joggade jag, ute i snöeländet, två varv i spåret. Det gick inte snabbt och latmasken försökte få mig att nöja mig med ett varv. Det var nära, men jag liksom knäppte på tunnelseendet när jag passerade varvningen och körde ett varv till.

I dag besökte jag gymmet. Där började jag med löpbandet. Först 10 min promenad, sen 10 min jogging. Sen körde jag intervaller, 3 min jogging, 2 min gång. 6 kilometer senare bytte jag till styrka.

Jag vågade mig på lite nya maskiner eftersom det var rätt tomt på gymmet.


Först körde jag row/rear deltoid. 10 gånger med 20 kg, 10 ggr med 17,5 kg.

Chestpress är ingen favorit, jag är så jäkla klen i de musklerna. 8 ggr på 20 kg, 8 ggr på 17,5 kg.

För att låta överkroppen vila lite bytte jag till Seated leg curl. 8 ggr med 40 kr, 8 ggr med 37,5 kg sved rätt bra. Det är bara att inse att mina muskler är så otränade.

Tillbaka på överkropp, för det är ändå där jag vill och behöver träna mest, körde jag Pull down. 2 omgångar med 10 i varje, alla på 30 kg.

Lite mer ben, Leg extension, fick avsluta besöket i den - för mig - nya avdelningen på gymmet. 8 + 8 gånger på 25 kg.

Efter detta körde jag lite biceps och rygglyft samt lite axlar/armar med hantlar. 25-30 min styrka var allt jag stod ut med, det är liksom inte direkt kul även om det är nyttigt och jag inser att jag behöver det.

Innan jag gick hem körde jag 1 km till på löpbandet, denna gång i rask takt med motlut.

Sammanlagt 7 km på löpband och ca en halvtimme styrka. Helt okej, faktiskt.

Dag 3

En heldag i Skövde, drygt 15 tusen steg i benen, nollgradigt, hungrig, frusen, mensvärk... Det blev för mycket - jag hoppade joggingen. Jag har inte ätit nåt dumt, jag har skött allt annat, men jag hoppade joggingen.

Som kompensation kör jag dubbla pass i morgon, en morgonjogg och ett pass med jogg och styrka på gymmet i morgon eftermiddag/kväll.

Dag 2

November bjuder på typiskt novemberväder - grått och blött. Med andra ord TRIST! Joggingskorna lockade inte direkt, men alternativet att köra ett pass på gymmet kändes ännu jobbigare. En joggingrunda på 20-30 min går ju rätt snabbt. Om man åker till gymmet känns det fånigt att bara träna 20-30 min...

Alltså bytte jag om och snörade på mig skorna. Jag tog en runda här bland husen eftersom det började bli mörkt ute, och mörker gillar jag inte. Däremot var det vindstilla och inget regn, det tackar vi för.

Det blev inte långt, bara drygt 3 km, men i ett okej tempo med mina mått mätt. Nöjd med att faktiskt ha genomfört passet, och även uppfyllt de övriga kriterierna för mitt hälsosamma november.

Dag 1

I dag smygstartade jag på mitt hälsosamma november. Jag inledde med en kort promenad i morse, fortsatte med en sötsaksfri dag och avrundade med ett pass på gymmet efter jobbet.

Jag kan inte en säga att jag längtat efter något sött i dag, så det har inte ens varit en bedrift att hålla mig till reglerna.

Morgonens promenad var knappa 3 km i raskt tempo. Ett skönt sätt att starta dagen, en start jag önskar att jag kunde göra oftare.

På gymmet inledde jag med 3 km på löpbandet och sedan styrka i armar/axlar. Lagom svettigt och gott.

Hur smart är jag då...?

Om man nu har bestämt sig för att ha en socker-begränsad månad så är det kanske inte jättebegåvat att köpa TVÅ burkar med världens godaste pepparkakor... Inte bara en, utan TVÅ burkar. Och inte ens små burkar.

Tänk glögg... och pepparkakor... och ädelost... *dreglar*

Det gick ju så där...

Jag hade goda intentioner om en månad utan socker och skräpmat, men nåt gick fel. Jag kan inte skylla på nåt annat än mig själv, jag valde själv att bryta det, jag orkade liksom inte stå emot.

Jag är inte sämre än att jag kan ta ett omtag, sänka ribban men ändå ha ett tydligt mål.

Från och med måndag gäller följande:

• Ingen godis eller andra sötsaker mer än på lördagar.
• Ingen alkohol eller skräpmat mer än på lördagar.
• Jogging varje dag, om så bara i 20 minuter.

Det innebär att november får bli en hälsosam månad, så där lagom inför julfrosseriet. *L*

Hurra hurra

Nu har jag klarat mig utan nässpray ett helt dygn. Jag känner mig betydligt piggare och hoppas nu att förkylningen hoppat vidare till någon annan.

Jag hade tänkt åka till gymmet efter jobbet, köra lite enkel styrka bara för att få lite träning, men i bilen hem så kände jag att jag ville vara utomhus. Väl hemma bytte jag om och letade fram reflexvästen, snörade på mig skorna och drog i väg. Lugnt och fint joggade jag en liten runda här i samhället. När jag kom till första, långa backen tittade jag ner i marken istället för långt framåt för att slippa se hur seg backen är. Det funkade och jag kom upp utan större svårighet. Några hundra meter senare var det dags för lilla mördarbacken. Jag lovade mig själv att ta en lyktstolpe i taget, och att det var okej att inte orka hela eftersom jag nyss varit så förkyld,  men steg för steg för steg tog jag mig upp för backen och väl uppe hade jag kraft kvar att jogga ända hem.

3,5 km blev det, och inte in någon turbo-fart, men jag är himla nöjd med att jag kom ut och att jag orkade jogga hela vägen.

Det räcker nu...

I över en vecka har jag dragits med en förkylning som fullständigt suger musten ur mig. Att träna har liksom inte varit aktuellt, jag har haft fullt upp med att jobba och sen orka sitta i soffan. Den får gärna ta slut snabbt, hoppa vidare till någon annan, nån som ändå gillar att häcka i soffan.

Det är ju så hopplöst tråkigt även om jag vet att det är gnälligt. Det finns en massa människor som skulle uppskatta att bara ha en förkylning, jag vet det, men det tär på humöret att vara snorig och att inte får träna. Jag var ju verkligen på gång... Nu är jag rädd för att ha trillat en massa steg bakåt igen, få börja om.

Hela kroppen skriker efter att få ta på sig träningskläder och bege sig ut och svettas. Jag tycker nog att det känns lite bättre i dag så mitt mål, just nu, är att ta me träningsväskan och köra ett lite lättare pass inne på gymmet i morgon efter jobbet. Inte ute i regn och kyla, och inte något köra-skiten-ur-mig-pass.

I går skulle jag egentligen Besegra Trappan. Det har varit inbokat sedan länge men jag fick snällt nöja mig med att agera hejarklack och fotograf till de andra, samtidigt som jag släpade mig uppför trappan några gånger för att inte frysa häcken av mig. Kampen mot Trappan får jag ta en annan gång, för jag ska besegra den.

För att nu komma i gång igen skippar jag godis och andra sötsaker i 30 dagar, från och med i morgon. Det blir heller ingen skräpmat under dessa 30 dagar utan vanlig, vettig mat som kroppen mår bra av.

Som en liten extra boost så startar jag varje dag med en ingefärashot! :-)

Oj oj...

Jag är lite feg i vissa lägen, t ex när det gäller att prova nya pass och nya ledare på gymmet. I dag har jag - trots det - anmält mig till ett pass nästa vecka. Passet heter Indoor walking och jag antar att det är ungefär lika som det Indoor jag gick på i Skövde... Antar.. Hoppas... Det var galet jobbigt, så där svettigt att det blev en pöl på golvet liksom.
Så nu är det bara att hoppas att ledaren är bra och att det inte är en massa snobbiga strebertyper som går på passet för då kommer jag att känna mig rätt ynklig...

Jag måste få detta ut ur systemet

Det här har inget med jogging, eller ens träning, att göra. Inte ett dugg, faktiskt.

Men jag måste liksom få ut mig det här, för det är ju så otroligt jävla dumt. Nog för att man inte alltid håller med politiker, men nu har de väl ändå slagit rekord i fullständigt vansinne.

Jag menar givetvis LÄRARLÖNELYFTET. Vet du vad det är? Det är en super-mega-korkad idé som våra politiker infört, en idé som bara kan liknas vid det gamla, relativa betygssystemet.

De har nämligen infört ett slags lönebonus som ska delas ut till särskilt kompetenta lärare. Visst låter det bra? 

Nu har vi alltså snart en skola med FÖRSTELÄRARE som ska vara extra lämpliga, LÄRARLÖNELYFTA lärare som ska vara extra kompetenta - och så bottenskrapet som inte får nåt extra... Eller? På allvar, hur i hela helvete tänkte det när de kläckte denna idé? 

För det är inte så att en rektor får dela ut det till alla sina duktiga lärare utan bara till ett visst antal. 

Med andra ord är det så att om jag är en duktig lärare och jobbar på en skola med många jätteduktiga lärare så har jag ingen chans att få lärarlönelyftet, men om samma jag jobbar på en skola med trötta och slitna lärare som knappt orkar göra sitt jobb så har jag större chans att få detta lärarlönelyft. Som sagt - relativt lönesystem...

Dessutom kan ni ju tänka er känslan att faktiskt uppfylla alla kriterier som finns för detta galna påfund, men ändå inte få ta del av kakan för att rektor utsett andra kollegor. Kul känsla, kul stämning i personalrummet. 

Att utsätta rektor för denna urvalsprocess verkar ju också helt absurt. I en vanlig lönesättning vet hen vilken pengapåse hen har och kan fördela pengarna som hen anser att vi lärare förtjänar.

En annan sak som jag kan se hända, är ju att OM man nu får ta del av detta... Hur kommer det då att låta vid nästa lönesamtal? 

-Du får en lägre löneförhöjning nu eftersom du fick del av lärarlönelyftet?

Högst troligt, men dumt, eftersom lärarlönelyftet inte är permanent utan kanske bara kommer att finnas i ett par år.

Jag förstår verkligen inte hur de tänkte när de kläckte den här idén. Det enda jag förstår är att det kommer att skapa problem. Jag förstår inte hur detta, på något vis, ska kunna gynna skolan, eleverna, kunskapsinhämtningen, undervisningen eller något annat. Om det nu är så att pengarna ska delas ut till extra skickliga lärarna, och min rektor anser att jag inte ska ha nåt, så betyder ju det att jag inte är bra på mitt jobb  - varför ska jag då jobba kvar?

Nä, jag kan bara konstatera att nåt så här urbota dumt kan man fan bara komma på om man är politiker.

Carina-mördarbacken 1-0

En kortare joggingrunda stod på dagens schema, så direkt efter jobbet bytte jag om och snörade på mig skorna för att inte fastna i soffan.

Jag bestämde mig för att jogga till spåret, ett varv och sen hem igen. Problemet är att det är en liten mördarbacke så där 300 m innan jag är hemma. Att orka jogga hela rundan och sen hela den backen, det ligger liksom inte riktigt inom räckhåll för mig.

Eller LÅG ska jag väl säga, för jag fixade det. Jag tänkte väl liksom ta en lyktstolpe i taget och - i bästa fall - fixa hela backen och sen gå de sista 150 m hem men väl uppe var jag bara halvdöd så jag fortsatte jogga hela vägen hem.

Så där galet, drygt nöjd med mig själv smakade det sen himla gott med mat efter en varm, välförtjänt dusch.

Mitt första gympass på lääänge

Jogga är ju en smidig motionsform, men vi går mot mörkare tider och mörker gillar jag inte. Dessutom blir det enformigt för kroppen, så det är ju egentligen smart att kombinera jogging med styrketräning.

Min målsättning är att köra 3-4 pass/vecka inne på gymmet i höst/vinter. Fokus är fortfarande på kondition, men styrka ska ingå minst varannat pass. Om inte annat är det nog bra för gäddhänget :-)

I dag började jag med att gå 500 m och sedan jogga 2 500 m som uppvärmning. På löpbandet kan jag ju hålla en högre hastighet än utomhus så 2 km körde jag i 8.5 och sedan höjde jag successivt så att jag körde de sista 150 m i 10.

Sen gick jag över till styrkemaskinerna.

Jag började med Lat Pulldown. Jag satte den på 6, vad det nu innebär, och körde 2 omgångar med 15 repetitioner.

Det kändes direkt att mina stackars muskler inte är riktigt vana vid styrketräning, men hallå.. Då får de väl bli det då.

Jag fortsatte med Chest Press. Samma motstånd, 6, och samma antal, 2x15.

Nästa maskin blev Seated Row. Även där körde jag på motstånd 6 och 2x15, men det motståndet ska jag höja redan nästa gång för det var lite för lätt.

Vi det laget hade mina stackars muskler börjat få nog så jag nöjde mig med en maskin till, Triceps Press, eftersom snygga överarmar står på min önskelista. Tydligen är jag lite starkare i de musklerna för där körde jag på 7 i motstånd, 2 omgångar med 15 repetitioner.

Utbudet av gym här i lilla Hallsberg är klart begränsat. Vi har liksom Actic, vilket är så himla sunkigt och trist, och så Forma. Forma är okej, men det skulle ju inte skada med en fläkt vid löpbanden. Det blir galet varmt rätt snabbt därför hoppas jag att jag ska kunna köra de lite längre löppassen utomhus och så ta de kortare, som kombineras med styrka, inomhus.

YES!!!

I dag fixade jag att jogga TVÅ VARV i spåret här hemma. Två varv! Det trodde jag låg flera veckor framåt i tiden.

Benen kändes rätt pigga och flåset var helt okej, även om det var rätt tungt i slutet av sega backen andra gången.

Dessutom gjorde jag det i ett tempo som är bland det snabbaste jag sprungit på länge. Bra två gånger har jag sprungit snabbare, och då sprang jag bara ett varv.

Jag känner mig galet nöjd - särskilt som jag inte var sopslut, utan hade nog fixat att jogga en bit till utan att stupa. Att jag inte gjorde det berodde dels på att jag började bli hungrig, dels att jag ville gotta mig i känslan av att jag har mer att ge.

En bra idé!

Bra idéer ska man hoppa på, så alltså kastar jag mig över den här:

30 minuter om dagen i oktober.

Nytt personbästa

Nu står mina PB som spön i backen, nästan. I dag åkte jag till Motorp och gav mig ut i spåret. Precis som vanligt gick jag ca 800 m för att bli varm, sen började jag jogga.
Det som var annorlunda i dag var att jag joggade förbi 5 km-avfarten och fortsatte till 6 km.

Trots att jag fick galet ont i magen (typ mensvärk i kubik) efter ett par km, och det höll i sig till och från i ett par km, så fortsatte jag jogga. Snigel-jogg men ändå jogg. Jag joggade ända in i mål, vilket innebär drygt 5 km sammanhängande jogg. Det är det rätt längesen jag fixade så jag känd mig ruggigt nöjd när jag gick i mål.

Nästa steg får bli att fixa att jogga trots att rundan inte är lika plan och fin som i Motorp. Alltså ska jag lägga mer tid i spåret här hemma, och mindre i Motorp, de närmaste veckorna.

Nästa mål är två varv utan gåvila... Ett fixar jag ju redan, så halva jobbet är liksom gjort. :-)

Joråsåatt...

Efter jobbet åkte jag hem och petade i mig ett par knäckemackor för att fylla på med lite energi. När de landat knöt jag på mig skorna och gav mig av till spåret.

För att utmana mig själv tog jag varvet från "fel" håll men jag insåg rätt snart att det nog är det rätta hållet egentligen. Ett par- tre sega motlut sen var det rätt snällt, nästan bara att låta benen gå.
Såväl benen som flåset var på min sida och jag kände att det nog skulle bli en okej tid.

Väl i mål stoppade jag klockan och började gå hemåt. Ett par hundra meter hemifrån är det en riktigt vidrig uppförsbacke, en sån där som jag omedelbart bestämde mig för att jag aldrig kommer att kunna jogga uppför. Eftersom jag kände mig så nöjd med dagens runda började pannbenet locka lite, så när jag kom till backen så bestämde jag mig för att jogga de två första lyktstolparna uppför. Vid andra stolpen hade jag ork till en till.... och sen en till... och så en till... och vips var jag uppe, på krönet av backen.

Alltså, vad ska jag säga.... Äntligen känns det som om jag gör framsteg, så nu ska jag jäklar i min lilla låda hålla i det här.

Dags för nästa steg...

Trots en helg med skräpmat och vin, inget joggande på flera dagar och inte så där mega-motiverad gav jag mig av mot Motorp för en runda.

Jag vill ju inte gå bakåt i utvecklingen så jag bestämde mig för att jogga hela rundan, oavsett hur snigel-sakta det skulle behövas. Jag ville inte bryta min fina trend och ta gå-vila.

Jag gick ut försiktigt men kände att benen svarade bra så jag fortsatte i ett okej tempo. En liten stund funderade jag till och med på att ta sexan istället för femman men jag var så pass hungrig att jag ändå nöjde mig med femman.

Trots att jag kände av håll lite till och från kunde jag fortsätta jogga och jag kände mig himla duktig. Jag visste liksom att jag skulle kunna jogga ända in i mål. Jag kände dessutom att jag skulle ha kunnat tagit sexan trots allt.  :-)

Farten höll i sig och jag kunde till och med ta ut stegen lite på ett par ställen så när jag närmade mig mål var jag himla nöjd. Svettig, hungrig men nöjd.

Det blev inget PB i dag, men det var bara 12 sek från den snabbaste rundan så jag är grymt nöjd och i morgon är det dags att höja ribban lite. Antingen genom att ta sexan i Motorp, eller genom att köra ett par varv här hemma i spåret, men då åt "fel" håll för jag inbillar mig att det är jobbigare åt det hållet.

Herre jävlar!!

Jag är anmäld till UltraVasan 45 2017.

På allvar - vad är det för fel på mig?? Jag är snart 50 år, jag är mormor - jag borde hålla mig till vattengympa, Friskis&Svettis och lite håglös stavgång.

Nu är jag på gång

Jag började dagen (i alla fall förmiddagen) med en mils rask promenad tillsammans med maken. Solen sken och det var bara att njuuuta av vädret och skogen. Så helt enormt jätteunderbart.

Väl hemma städade vi lite, fixade mat och grejade så där som det gärna blir en söndag. När maken tände grillen insåg jag att det var dags att kliva in i duschen - men eftersom jag ändå var svettig och ombytt kunde jag ju lika gärna ta en runda i motionsspåret här bredvid. Alltså snörade jag på mig skorna och begav mig av till spåret. Mitt mål var att jogga hela även i dag så jag gick inte ut särskilt hårt. Benen kändes pigga trots en mil några timmar tidigare så jag matade på. Nu ska man komma ihåg att när jag säger mata på så pratar vi alltså ca 7 min/km, det är alltså inte så att man blir direkt åksjuk.

Dryga kvarten senare var jag i mål, skönt trött men inte sop-slut. Dessutom var jag 10 sek snabbare än i torsdag. :-)

Det är ju knappast OS-nivå

Men jag är ändå galet nöjd med att jag faktiskt lyckades jogga hela rundan - och det i en helt okej hastighet (med mina mått mätt).

Jag tänkte att jag skulle hålla ner farten för att orka jogga hela varvet, men nåt gick tydligen fel i den planen för jag höll nästan PB-hastighet. Nu är det slingan bara 2,5 km, ungefär, så det blev ju en rätt kort runda, men se det kvittar också - för jag klarade av att jogga hela. Jag trodde egentligen inte att jag skulle klara av det, i alla fall inte än på några veckor, så därför var det extra kul att det gick vägen.

Jag kan inte ens säga att jag var sop-slut utan mer så där nu-är-det-jobbigt-men-ingen-fara-trött.

Okej.... I morgon ska jag....

Jogga :-)

Just det är ju inte så himla ovanligt, men i morgon ska jag ge mig på motionsspåret här hemma igen. Det är ett tag en sist. Det är nåt med den rundan som gör att den är så ruggigt jobbig. Jag brukar jogga ner till spåret och så ut i spåret, fram till en skylt och så 4-5 lyktstolpar till. Sen bara dör jag, liksom. Då brukar jag gå en liten bit innan jag joggar fram till en seeeeg uppförsbacke, där jag går, och sen joggar jag in i mål. De senaste gångerna jag joggat i spåret har jag klarat av den sega uppförsbacken, men gått lite efteråt istället.

Mitt nästa mål är att orka jogga runt hela rundan, så i morgon går jag ner till spåret som uppvärmning. Sen är tanken (förhoppningen) att jag ska orka jogga hela varvet.

Tre i rad

För tredje gången på rad klarade jag av att jogga hela rundan, alltså drygt 4 km. Det är inte flåset som är värst, det är nog pannbenet som är det tuffaste motståndet. Rätt var det är så känner jag att jag nog kanske ska gå en bit, liksom, fast jag inte är särskilt andfådd eller slut egentligen. Jag får i princip påminna mig själv om att jogga, inte gå.

Nåja, tre gånger på rad innebär väl att det börjar bli en vana - och det en trevlig vana dessutom. Jag tar den rundan ett par gånger till, så att den sitter som en fläskläpp, sen är det dags att förlänga det hela. Då tar jag rundan som är 6 km och alltså innebär drygt 5 km jogging.

En kilometer till är inte mycket, eller hur? Det fixar jag. Lätt!

Målet är att jag ska kunna jogga den rundan inom en månad, alltså i mitten av oktober senast. Sen vet jag inte hur länge det går att springa just den rundan, så sen får jag kanske tänka om och ta vardagsrundorna inne i samhället. Men förhoppningsvis ska jag ändå kunna jogga i Motorp under helgerna långt in i november, för så länge det inte är snö är det ju springbart där.

En gång är ingen gång....

Två gånger är en vana!

I tisdags joggade jag uppe vid spåret i Motorp. Jag tog femman och som vanligt började jag med att gå ca 800 m. Jag brukar behöva ett par kortare gångpauser, som jag försöker hålla ner så kort som möjligt men det är på ett par ställen längs rundan som det är rätt jobbigt, sega motlut så där...

I tisdags kändes benen rätt pigga så jag bestämde mig för att bara ta en gåvila. Vid första gå-stället bet jag ihop för jag ville inte bränna min enda vila på första stället. När jag närmade mig det andra stället kändes det så pass bra att jag lovade mig att jag skulle få gå - om jag behövde - men inte just i den backen. Så jag joggade vidare... och vidare... och vidare... Till slut var det liksom bara upploppet kvar - och där kan man ju inte gå. :-)

I mål på nytt PB (på den rundan) med drygt en minut. Kräk-slut men nöjd.

I dag var det dags igen. Hem efter jobbet, byta om och dricka ett glas vatten, åka upp till Motorp och ut i spåret.

Hjärnan kändes som kokt blomkålsmos så jag var mest inne på att ta mig runt men jag började som vanligt. Snabb promenad ca 800 m sedan jogging. Den kändes rätt lätt, vädret var perfekt och det var skönt att bara ha lite musik i öronen, nöta på och låta veckans jobbtankar liksom rinna ut med svetten.

Hej hopp, innan jag visste ordet av var jag vid det första gåstället - och det utan att vara trött. Bara att jogga vidare alltså. Jag sniglade vidare och passerade även det andra gåstället - även då utan att vara särskilt trött. Jag misstänkte att jag hållit en väldigt låg hastighet, låg till och med för att vara en snigel som jag, men jag joggade vidare och ökade till och med farten lite när jag började skönja målet.

Galet svettig, men nöjd och inte ett dugg kräk-slut, gick jag i mål på ynka 14 sek långsammare än i tisdag.

Att du ha fixat banan två gånger på rad ställer ju lite krav på min insats nästa gång. Jag menar, nu kan jag ju inte riktigt med att ta nån gångvila, för nu ha jag ju visat att jag kan jogga hela. Illa illa! :-)

Det går framåt...

Årets absolut gråaste måndag var det i går. Det regnade hela dagen och det var liksom inte riktig dagsljus på hela dagen. När jag kom hem vägrade kroppen att byta om och bege sig ut i spåret. Jag stannade hemma i soffan.

I dag fick latmasken ge vika och jag åkte upp till spåret. Det kändes bra och efter att ha värmt upp med rask promenad i några minuter joggade jag nästan hela varvet runt. Och det utan att få en nära-döden-upplevelse. Det kändes faktiskt riktigt bra.

Joggingtatueringar

Jag har några tatueringar, närmare bestämt 7 st. Av dem är 4 st joggingrelaterade.

Det här självporträttet blev min belöning när jag klarade av maratondistans på Spånga 6h för ett par år sen. Drygt 43 km blev det sammanlagt och jisses så nöjd och kaxig jag blev. :-)

Denna peppande floskel, md specialritade joggingskor sitter på min höft.

Den här frasen har jag haft nytta av på de lopp jag deltagit i, särskilt Spånga 6h och Skövde 12h.

Min nyaste tatuering, som inte ens är helt färdig ännu, blev belöningen efter Skövde 12h. Hela överarmen är täckt av linblommor och på ett av bladen, bak på axeln, sitter min kompis snigeln. Jag är stolt medlem i Team Snigel, gruppen för oss som springer inte fullt så snabbt.

Två steg framåt och ett bakåt...

I torsdags var jag ute och joggade. Det var antagligen årets bästa runda. Benen kändes pigga, flåset funkade fint och jag kunde jogga nästan hela rundan på 6 km. Svettigt värre men oj så skönt.

I fredags var det dags igen, på med joggingskor och upp till spåret. 27 grader varmt och stekande sol... Tunga ben, inget flås, joggade på sin höjd halva rundan.

Tänk att det kan vara så olika, att det kan skilja så mycket på bara ett dygn. På lördag är det dags för Tjejmilen så jag hoppas att det är en pigga-ben-och-bra-flås-dag då.

Men hallå...

I eftermiddags drog jag i väg, trots regn och rusk, för att jogga min lilla runda. Benen och flåset var på min sida, så här lätt har det inte känts på väldigt länge. Så himla skönt!
Efter en dryg kilometer kände jag att jag hade möjlighet att persa på denna runda, det flöt på riktigt bra.

Då hände nåt.... Jag fick riktigt jäkla ont i nedre delen av buken, ungefär som mensvärk i trippel kubik. Jag gick kanske 100 m, fortsatte sedan jogga men det gjorde så ont att jag höll på att kräkas.

Många tankar snurrade i huvudet. Vad hände? Akut mensvärk? Livmoderframfall? Nån cysta?

Det gjorde så vansinnigt ont att jag inte ens var säker på att jag skulle ta mig hem, varje steg krampade och strålade.

Jag kände mig rätt ensam i spåret. Fredag eftermiddag och regn är nog ingen kombination för att få folk att rusa ut i spåret.

Att jogga var uteslutet, vilket dessutom vart surt eftersom det hade känts så bra innan nån osynlig makt körde en kniv i min livmoder. Jag gick, och det inte i något högt tempo.

Efter kanske 300-400 meter började värken avta, och efter ytterligare en bit kunde jag jogga igen. Benen och flåset var fortfarande på min sida och jag tog mig hem i bra fart. Vad värken berodde på vet jag inte, men jag hoppas att jag nånsin slipper känna den igen. Kanske var det bara nån konstig håll, för sen den väl gått över har jag inte känt nånting. Kanske var det latmasken som ville visa sitt missnöje.

Tyvärr blev det inget pers, men trots att jag gick en del var jag väldigt nära, så nästa gång, då jäklar...

Carina - Latmasken 0-1

Jag har världens bästa jobb, det är inget snack om den saken, men så här i terminsstarten är det väldigt mycket som snurrar i huvudet. Det blir liksom overload med allt som ska planeras och gå ihop. Nya kollegor som ska introduceras, scheman som ska fixas, undervisningsgrupper som ska planeras... Och däremellan ska man springa på aktiviteter som rektor eller skolchef bestämt.

I måndags var det en ren fröjd att byta om och bege sig ut i spåret. I går var det betydligt tyngre. I dag var det stopp. Fullkomligt stopp. Jag valde att ta en rask promenad istället. Min hjärna var så trött att jag inte ens ville lyssna på ljudbok, och då är det illa för något av det bästa jag vet är att ta en promenad med en bra bok i öronen.

Mitt mål är att ta en joggingrunda i morgon, för jag vill verkligen komma i gång och få in det som en rutin. Jag vill få upp flåset, få fart i benen. Jag vill verkligen bli en joggare.

VEM fyllde betong i mina ben??

Jag ska inte säga att gårdagens runda var lätt, men den var liksom klart genomförbar och jag kände att jag hade såväl ben som flås med mig. Jag kände mig nöjd över att ha fixat den där jäkla backen och jag kände att jag var på väg åt rätt håll.

När jag kom hem från jobbet i dag var det planerat att jag skulle köra samma runda igen. Varje dag efter jobbet, faktiskt. I dag var kroppen inte alls sugen utan försökte få mig att ta en promenad istället för en joggingrunda. Inte så att jag lyssnade på kroppen, jag bytte om och snörade på mig skorna och gav mig i väg. Det blev liksom tvärstopp.  Trots att jag inleder min runda med en rejäl nedförsbacke kändes det tungt. Benen bara vägrade svara, på något sätt. Så där som det kan kännas när man tränar innan frukost, helt energilöst och stumt.

Jag blev liksom inte ens trött och svettig för jag fixade inte att komma upp i nåt tempo.

Däremot - och det är jag stolt över - piskade jag mig själv att jogga uppför djävulsbacken även i dag, bara för att bevisa att det inte var en engångsföreteelse. Om jag var nära döden i går, var det rena tunnelseendet i dag, men jag gav mig inte, jag joggade upp för hela. Så sakta att halvsidesförlamade sniglar rusade förbi, men ändå. Jag joggade.

I morgon är det dags igen, för en ny joggingrunda, och jag hoppas verkligen att benen är i mitt lag då.

Carina - hjärnspöket 1-0

I dag började jag jobba efter en långt, härligt sommarlov. Lite gruvsamt, som det sig bör, men också skoj. Det var kul att träffa kollegorna igen, skönt att komma tillbaka och få börja använda hjärnan.

Efter jobbet var det skönt att byta om och bege sig ut i spåret. Solen sken och det var riktigt varmt så jag passade på att inviga min skryttröja. Kanske var det därför det gick så pass bra.

Spåret här bredvid är inte världens roligaste. I princip är det först en halva med mestadels svagt uppför, och sedan en halva med mer eller mindre svagt nerför. Första halvan är tung, sega uppförsbackar är inte min grej. Jag har en backe just innan det vänder, en sån där backe som är omöjlig, som jag bara inte klarar av att jogga uppför. Där går man, liksom.

I dag bestämde jag mig för att jogga en lyktstolpe längre än jag brukar, nån gång måste jag ju testa. Sen tog jag en stolpe till.... och en till... och en till.... halvt död kom jag - JOGGANDES - upp för hela backen, mycket andfådd men nöjd. Då unnade jag mig att gå lite i nerförsbacken för att hämta andan och sen joggade jag resten av varvet och ända fram till den sista, betydligt brantare, backen strax utanför dörren här hemma.

Det blir nästa utmaning, att även fixa den.

Morgonpromenad och lunchdito

Jag började dagen med en rask promenad till vårdcentralen  och tillbaka. Före frukost, vilket är illa nog, men också före kaffet. Före kaffet är liksom inte mänskligt, men jag gjorde det. Fast oj, så stumma ben jag hade. Inget tryck i dem, inte.

Efter lunch hade jag tröttnat på att sitta inomhus så då tog jag en promenad till. Vi har snickare här denna vecka, så jag känner mig lite .. låst, liksom. I vägen. Uttråkad. Jag tog en sväng och letade lite pokemon. Givetvis kom det nån regnskur, men jag iddes inte bry mig. Jag är vattentät.

2 promenader och lite städning efter en nedskräpande hantverkare ger i alla fall en del steg på räknaren och mina 4% är ju också uppnådda.

Dessutom såg jag en kul skylt efter vägen, och om nån förstår den tar jag gärna emot en förklaring.

4% - pyttsan

Jag, liksom typ alla andra i landet, har tagit del av den nya forskningen som säger att den där fes-ljumma promenaden på en halvtimme om dagen inte alls räcker för att förbättra hälsan. Inte ens min ambition om 4% räcker. Ska det ge bästa effekt ska man hålla i gång nästan 2,5 tim/dag, motsvarande 10% alltså. Då räknas visserligen all rörelse in, ja inte att sitta vid datorn och skriva men städning, trädgårdsarbete, gå i trappor och sånt. 17 timmar i veckan - alternativt 8 timmar hårdträning.

Nu ska jag ärligt säga att jag inte granskat denna forskning men jag tycker den är trovärdig. Att tro att en halvtimme om dagen ska kompensera vårt stillasittande liv... nä det är ju rent önsketänkande.

Eftersom jag har svårt att röra mig så mycket på jobbet, några steg här och där i klassrummet räknas liksom inte, får jag sikta in mig mer på den lite hårdare träningen då. 8 timmar i veckan är ju ingenting. 1 timme om dagen på vardagar och lite mer på helgerna,

Vad är det för fel på mig?

Jag har knappt hämtat igen mig efter 12h och ändå sitter jag här och planerar att köra UltraVasan 45 nästa år. Eftersom jag vet att det är svårt att fixa boende när det är såna där stora evenemang så jag tänkte, redan nu, kolla hotell.

Tyvärr vill jag ju inte boka ett hotellrum innan jag vet att jag kommer med i loppet, så det är lite moment 22 över det hela.

Kanske hinner jag ta mitt förnuft till fånga innan anmälan öppnar, kanske hinner jag inse att 45 km är långt. Jag vet bestämt att jag deklarerade att jag aldrig mer skulle köra en meter över en mil när jag gick i mål på 12h. 45 km är längre än en mil, det vet alla. Tydligen är jag inte sämre än att jag kan ändra mig...

För ett par år sen körde vi VasaStafetten. Det var en häftig upplevelse och redan då blev jag sugen på att köra uv45. Eftersom jag tycker att det är bättre att ångra nåt man gjort, än inte gjort, så är det väl inte mycket att fundera på.

Eller....?

Ego-boost till max

Jag ville belöna mig själv efter tolvtimmars-galenskapen och vad är väl bättre belöning än nya träningskläder?

Inte för att jag är i direkt behov av några nya plagg, men för att det är kul.

Alltså beställde jag en ny funktionströja, en riktig skryttröja, en riktig ego-boost.

Upp och ner, kan man säga

I helgen har vi lagt flera timmar på att vara ute och jaga Pokemon. Dels för att det är kul, absolut, dels för att det är ett bra sätt att röra på sig även om det knappast kan kallas för högintensiv träning.

Under lördagen gick vi över 7 km bara under Pokemon-letandet - och det tog oss nästan två timmar!

Som den tekniknörd jag är hade jag givetvis min Suunto på mig och kartan ser ju ut ungefär som den brukar efter en runda, men hastighetskurvan... *asg*

PokemonGo

Jepp, så har också jag testat, testat att jaga Pokemon. Av flera skäl.

Nyfikenhet. Vad är det alla - verkligen alla - pratar om?

Om ett par veckor börjar skolan. Då kommer jag att träffa mina elever igen, och jag misstänker att många av dem har letat Pokemon i sommar. Jag brukar försöka testa det som är stort bland ungarna, då har vi annat än skolarbete att prata om också.

Det är lättare att komma upp ur soffan och ta en promenad om man har ett ärende, och att leta Pokemon är ett roligare skäl än bara att strosa runt i kvarteret.

Min man gillar inte att bara promenera men med en Pokemonjakt var det inge problem att vara ute i ett par timmar. Funkar inte bara på ungdomar alltså, även lata, medelålders män triggar på detta.

Var det kul då? Ja, vansinnigt! Med stor glädje kastade jag som bollar på imaginära figurer bland husen, och lyckan var stor när jag lyckades träffa på första försöket.

Jag har en bra idé

Jag anmäler mig till - och deltar i - ett tolvtimmarslopp. Ja, men det låter ju som en fantastisk idé, särskilt för en överviktig och smått otränad kvinna (tant?) som närmar sig de 50.

Jo då, det är kaxigt att ha varit med. Det är kaxigt att komma tvåa även om vi bara var sex st som tävlade. Det är kaxigt att ha joggat/gått i över sju mil.

Men det är inte lika kaxigt att sitta här nu, med lila tånaglar som gör ont vid minsta beröring. Tår som inte ens vill ha strumpor på.

Nåja, DET går ju över - men mitt resultat och min insats finns kvar.   :-)

Det går framåt - om än sakta

I dag åkte jag tillbaka till de motionsspår jag upptäckte i går. I dag körde jag sexan, och det med inslag av jogging.

Benen var väl kanske inte jublande glada över att jogga, men det är de ju ändå aldrig så jag nötte på. Ungefär halva sträckan var nog jogging, resten promenad. Jag gillar verkligen spåren i Motorp, de är precis lagom välskötta. Det krävs lite uppmärksamhet, vilket är bra för då glömmer jag att jag blir trött, men det är ändå möjligt att jogga. Vi har några spår här i Hallsberg som bara är rötter och sten, där går det knappt att gå så att jogga utan att stuka sönder fötterna är liksom inte att tänka på.

Med 6 km i förmiddags och sedan en liten promenad i eftermiddag har jag absolut uppfyllt de 4% och 15 000 steg som ingår. Jag har heller inte ätit några sötsaker utan gottar mig med lite vindruvor så här framför tv.n.

In your face, jäkla Sockertroll!

Det där med lopp

Jag älskar att vara med i motionslopp. Inte nog med att lopp är roliga, det höjer träningsmotivationen och det ger ofta en bra anledning att bo på hotell.

Tjejmilen är ju det som ligger närmast, det är ju planerat sen länge. Det kör jag med syrran och hennes äldsta dotter.

Ett annat lopp som är planerat är Sylvesterloppet i Göteborg. Dit tar jag med maken. Vi firar nyår i Göteborg, bor på hotell och kör loppet som uppvärmning innan det är dags att fira nyår. Perfekt uppladdning!

Nästa lopp i min kalender är ett lopp som går inne i Marieberg, en galleria utanför Örebro. Det går i februari, finns som marathon, halvmara och en-timmes. Jag valde det senare. Att springa runt, runt, runt på ett stengolv i över 2 (eller 4) mil känns inte lockande alls. Även det springer jag med min make.

I mars är det dags för Tunnelrun. Denna gång är det ju Citytunneln som ska invigas, och jag tar chansen att delta i ett udda lopp - och bo på hotell. Givetvis ska gubben med, liksom syrran.

September, december, februari och mars... Det finns allts utrymme för fler tävlingar och snubblar jag på nåt skoj så kastar jag mig över det.

Som vanligt kör jag för min favoritklubb:

Nya spår

I förmiddags tog jag en rask promenad i motionsspåret. Jag testade också att jogga lite. Fötterna funkade, men ena höften tyckte inte alls att det var skoj att jogga. Den är tydligen lite mer långsint än resten av kroppen.

I eftermiddags fick jag lite tråkigt så jag åkte i väg för att kolla upp några motionsspår som en granne tipsat om. När jag ändå var där så passade jag på att gå femman där. Underbara spår. En bana som passar mig perfekt, i princip helt flack men ändå lite krokig, fin natur och bra underlag. Inte så där vardagsrums-golv-bra utan lite lagom med stena och rötter så att man måste ha koll på var man springer.

Lutar åt att jag testar att jogga där i morgon. I alla fall lite försiktigt, med många inslag av gång.

Trots att kroppen inte riktigt är med matchen har jag, med råge, fått ihop såväl mina 4% som de 15000 steg. Jag har dessutom skött maten och hållit mig ifrån sötsaker. Som en liten bonus har jag mosat i mig vattenmelon i kväll, vilket antagligen kommer att straffa sig i natt. :-)

Spelregler

Okej, jag har lyckats lura med mig maken på detta också, att avgifta sig lite.

Fram till Tjejmilen, alltså i en månad, gäller följande:

• Inget godis eller andra sötsaker.
• Ingen skräpmat.
• Minst en timmes motion varje dag.

Fixar vi detta - och det gör vi ju - blir det nån belöning i september.

Att göra en sån här sak ihop är ju så mycket lättare. När en tappar motivationen får den andra sparka på. I nöd och lust, liksom.

Avgiftning

Sommarens kostvanor går väl knappast till historien som de nyttigaste man kan hitta, även om det inte varit rent katastrofalt.

Det har blivit för mycket snabblagat, för mycket socker, för mycket snabba kolhydrater.

Alltså behövs en liten avgiftning nu. Inget godis eller andra sötsaker fram till Tjejmilen, helt enkelt. Vettig mat, hemlagat och skapligt nyttigt, låter det helt fel?

Och - så klart - fortsätta med motionen!

Tjejmilen nästa

Om bara en månad är det dags för nästa utmaning - Tjejmilen. Just nu känns det inte alls lockande att ens ta på sig joggingskorna, än mindre jogga och alls inte jogga i 10 km.

Jag hoppas dock komma i gång igen redan under veckan, i alla fall med lite försiktig jogging bara för att känna på och för att inte Latmasken ska hinna växa till sig alltför mycket.

Problemet just nu är väl att jag har vattenblåsor under fötterna och de gör förbannat ont att gå på. Det är lite svårt att få skavsårsplåster att fästa så där under foten och upp mellan tårna. :-)

Skövde ultrafestival, 12h

I lördags gjorde jag det - genomförde ett tolvtimmarslopp, alltså.

Vi kom ner till Skövde vid 13-tiden. Vi kollade in det 6-timmars som pågick, där min mamma var med. Det var ovanligt få på banan för att vara Skövde Ultrafestival, flera av de som körde 48h hade brutit, och det var ovanligt lite folk även runt banan. Lite synd, för det är ju en grymt publikvänlig tävling.

Efter att ha hämtat ut nummerlapp och sånt for vi ner på stan och åt lite innan vi åkte upp till hotellet och checkade in. Maken behövde ju nånstans att sova för han skulle ju inte vara med i loppet. Man skulle kunna tro att det är ett tecken på att han är smartare än mig, men jag hävdar att det nog beror på att han inte har samma behov av att testa sina gränser. *L*

Strax före kl 17 var jag tillbaka på IP, ombytt och laddad för loppet. Kl 18 var det dags, då gick startskottet.

Jag insåg redan innan loppet att 12 timmar är lång tid, jävligt lång tid, så jag var medveten om att jag behövde hushålla med mina krafter. Ingen kan ju anklaga mig för att vara i toppform, men jag har en envishet som tar mig långt.

Jag började med att jogga två varv för att komma i gång, sen körde jag omväxlande jogg och promenad i ca 2 timmar. Efter ett par timmar blev jag alltför distraherad av att ljudet i mobilen glappade när jag joggade, men inte när jag gick, så då övergick jag till rask promenad. Det höll jag i ända fram emot midnatt. Jag tyckte nog att det gick rätt bra, tiden rullade på och kilometrarna rullade in. Jag hade nästan ett marathon innan midnatt och hoppet om att nå 75 km levde, men det började göra ont i benen och fötterna.

Vid det laget började även lusten svikta. Att inse att man hållit i gång i 6,5 timmar, men ändå ha 5,5 kvar, var tungt och det blev lite nedförsbacke i humöret. Både klockan och benen gick låååååångsamt, vill jag lova, och ett tag misströstade jag om att ens nå mitt första mål - 6 mil.

Vid 2-tiden var jag redo att ge upp. Hela kroppen värkte, det var mörkt och tyst runt hela banan, jag hade fyra jäkla timmar kvar och förnuftet tyckte nog att jag borde åka upp till hotellet och sova. Samtidigt är det ju lite surt när man snackat vitt och brett om att man ska göra ett 12h, då vill man inte gärna ge upp, men en liten skada kunde man ju alltid hoppas på... typ....

Jag gjorde en deal med mig själv, att jag skulle få sänka farten, helt släppa tanken på 75 km och bara sikta på att hålla i gång, och möjligen kämpa mot 6 mil. Jag gick.... och gick... och gick... och gick...

Jag var inte sugen på att äta nåt men försökte peta i mig lite emellanåt för att inte få fullständig soppatorsk, och jag drack nog i princip 1 dl i kvarten för att få i mig vätska. Dessutom petade jag i mig en sån där liten sötsliskig energigel.

Vid 4 började det ljusna så smått och jag insåg att jag skulle nå mina 6 mil - och att jag dessutom hade chans på 7 mil om jag höll i. 75 km släppte jag, det var liksom för mycket, men 70 kunde gå. Det väckte livsandarna och jag ökade nog farten lite. Det gick lättare, inte lätt men lättare, och jag travade på. Jag lovade mig själv att jag skulle gå till 70 km, sen bara hålla mig i rörelse till slutsignalen. Kanske var det fartökningen, kanske var det bara tidens gång, men vid halv fem kände jag att jag började få blåsor under fötterna. Det var ju kanske inte vad jag längtade mest efter, men oavsett om jag gick långsamt eller lite mindre långsamt så gjorde det lika ont, så antingen fick jag ge upp - eller gå med smärta. Så nära mål ger man inte upp, alltså fortsatte jag gå. Varje steg kändes som att gå på glas ungefär, men det var bara att bita ihop.

Vid 5 kom dottern med sambo och serverade kaffe. Det kan vara det godaste kaffe jag någonsin har druckit. Även mamma kom ner och min man. De var dessutom så gulliga att de gick med mig hela sista timmen så jag hade ingen chans att sänka farten. Jag nådde mina 70 km men fortsatte ändå gå i samma tempo. Det var inte ens rimligt att hoppas på 75 km, men jag kände ändå att jag vill hålla ut, ända in i kaklet liksom, och det gjorde jag.

När skottet ljöd hade jag 73 290 meter i fötterna - och även om man kan tycka att det "bara" saknades 1710 m till de där 75 km jag siktade på kan jag ärligt säga att det fanns inte att öka farten så mycket att jag skulle ha hunnit med dem.

Däremot är jag grymt stolt över att jag inte gav upp trots att det var fruktansvärt nära, jag lyckades hålla ut och vända på svackan, öka farten och komma igen. Jag lyckades också gå i över 70 km, sju mil, vilket är långt. Alls inga rekord i ultravärlden, men avgjort mycket längre än gemene man promenerar, det vågar jag nog lova.

Att fötterna sedan såg ut som om jag gått på glödande kol får jag väl stå ut med, och det läker nog inom ett par dagar.

Lite tristare var det nog att det stod 6-timmars, istället för 12-timmars, på medaljen som delades ut - och att det inte ens var någon form av prisutdelning efter loppet. Visserligen var vi bara 16 st som körde 12-timmars men ändå. Nu fick vi bara (en felmärkt) medalj och en kommentar om att "ni kan ju välja ett litet pris där". 

Nära nu...

Om ett par dygn är det dags, dags att ställa sig på startlinjen och börja beta av 12 timmar på en löparbana.

Jag har väl inte förberett mig på allra bästa sätt men jag känner mig laddas och sugen, det här ska bli skoj.

2 pass per dag den senaste veckan början dock kännas i kroppen så i dag körde jag alternativ träning, simning. Drygt 2 km gjorde att jag gick i mål på Ica klassikerns simnings-del. Skönt, för även om jag gillar att simma är jag inte så förtjust i att duscha och byta om bland okända människor.

I dag hade jag tänkt nöja mig med simningen, låta kroppen få lite vila, men jag kunde inte riktigt hålla mig utan tog en väldigt långsam promenad på knappa 4 km. Stegmålet på15 000 steg/dag släpper jag i dag och i morgon, jag vill inte riskera nåt utan inser att jag nog tar igen det i helgen i alla fall.

I morgon blir det väldigt lugnt, möjligen nån otroligt långsam promenad för att får röra på sig och för att hålla igång, liksom.

Joråsåatt...

Jag har hållit mig till min plan, på sätt och vis. Det har inte blivit särskilt mycket joggande, det har varit alldeles förskräckligt varmt så jag har inte orkat, men det har blivit så många pass som jag har planerat.

Två pass i fredags, ett i lördags, ett i går och två i dag. Sammanlagt ungefär 45 kilometer! Helt okej, skulle jag vilja påstå.

Jag har också legat över 15 000 steg/dag, precis som jag planerat, så nu är det bara mina matvanor jag har att ta itu med. Det är för mycket skräp som åker in i foderluckan, det måste bli ändring på det.

Jag tänker inte bli asket, men skräpet får hålla sig till lördagar så får det bli vettig mat under veckorna. Jag vill verkligen droppa de sista 10-15 kilona, framför allt vill jag få orken att jogga mer.

Även om jag inte kommer att kunna/orka hålla samma tempo när sommarlovet är slut så finns det faktiskt utrymme för en timmes träning per dag. En timme, det är inte mycket, det klarar jag.

En bra motionsdag

Jag började dagen med att ta en långpromenad tillsammans med min man. Solen stekte gott så jag bättrade på brännan under tiden. Vi gick nästan 12 km och köpte med oss en sallad på väg hem. Jag lovar att det var gott med en massa vatten och en kebabsallad efter den promenaden i den värmen.

Eftersom jag ju siktar på två pass per dag så bytte jag om igen strax efter kl 18 och begav mig av mot joggingspåret. Det vore en grov lögn att påstå att jag körde någon slags propagandajogging. Det var nog mestadels gång om jag ska vara ärlig, och det jag joggade var tungt och svettigt. På väg hem ligger en eländig uppförsbacke som jag älgade uppför med stora och bestämda kliv - fyra gånger, så sammanlagt blev kvällsrundan på 5 km.

I morgon får det bli ett förmiddagspass innan jag drar till Göteborg och på söndag ett kvällspass när jag kommer hem.

Över 21 000 steg och inte bara 4% utan drygt 11% - helt okej faktiskt. *L*

Nu höjer jag ribban

Nu är det knappt 9 dygn kvar tills jag startar i Skövde 12h. 9 dygn där jag ska försöka hinna få en hel del timmar och kilometrar i benen.

Jag räknar med att köra dubbla pass de flesta dagarna fram till dess, även om det kan bli svårt att få till i helgen då jag ska till Göteborg och se Bruce Springsteen.

Ett kort, men lite snabbare, morgonpass med mestadels jogging och en lång, och lugnare, kvällspromenad. Det skulle betyda att jag får ihop ca 15 km/dag de dagar jag fixar två pass vilket vore perfekt.

Kokt och stekt, liksom

Dagen har tillbringats ute i trädgården. Det finns obegränsat med saker att hitta på där, som att såga ner ett träd som stod dumt till och sedan köra kompostkvarnen för att bli av med grenarna. Krafsa bort ogräs mellan plattorna. Vattna i växthuset. Ta rätt på några vilsegångna hallonbuskar och hoppas att de rotar sig på nya stället.

Det har varit grymt varmt på vår baksida, så jag kände mig snudd på stekt när jag gick in och vätskade upp mig inför dagens runda. Eftersom jag behövde handla lite så gjorde jag två flugor på smällen. Jag bytte om och snörade på mig skorna, tog vägen via joggingspåret till affären och handlade, lite lagom svettigt och gullig så där.

En väldig massa varma grader gjorde att jag svettades bara av att tänka på joggingrundan, så jag skulle ljuga om jag påstod att det gick snabbt, eller ens att jag joggade hela rundan, men jag fick i alla fall ihop några löpsteg, en massa svett och drygt 6 km.

De 15 000 är också uppnådda, så klart. *L*

Äntligen!

I dag kunde jag knöla ner fötterna i mina joggingskor och ta ett par varv i spåret.
Jag valde att ta bilen till Viaspåret i Kumla, för att få testa nåt nytt. Inget fel på spåret här i Hallsberg, men det är liksom... tråkigt. Fint, men inte så kul. Halva spåret går svagt uppför, andra halvan svagt nerför.

I Kumla är spåret platt, verkligen platt. Det låter ju lockande för en som inte gillar uppförsbackar, men å andra sidan finns det ju heller inga nerförsbackar att hämta igen sig i.

Det kändes ändå helt okej och efter att ha gått ca 150 m som uppvärmning fixade jag att jogga hela första varvet (2,5 km) i en fart som - för mig - är bra. Jag låg runt 7 min/km och det är ungefär 30-45 sek snabbare än jag brukar ligga på. Andra varvet var tyngre. Jag fick himla ont i magen. Inte så där magknip, utan det kändes som en rejäl mensvärk (fast det inte är så dag). Jag varvade jogg och gång men det ville inte släppa så jag gick ungefär en kilometer, sen kunde jag jogga in i mål. Nedvarvningspromenad ca 100 m och sista 40-50 m innan jag kom fram till bilen spurtade jag och fick en fin liten knorr på fartdiagrammet.

Att jag dessutom nästan når 20 000 steg i dag ser jag som en bonus.

Du vet väl att det är viktigt med vila...

Det är märkligt att folk är så himla pigga på att rekommendera vila till varann, men det där med att rekommendera folk att röra på sig, det är liksom inte lika noga.

Jag är fullkomligt övertygad om att vilodagar behövs - för dem som tränar riktigt tufft och mycket. För oss vanliga vardags-svettare vågar jag påstå att det är absolut onödigt, så länge inte kroppen säger ifrån. En timmes jogging ena dagen, följt av en timmes cykling dagen efter, en PW, lite mer jogging, kanske lite styrka eller simning - jag lovar att jag inte kommer att dra på mig några förslitningsskador av mitt idrottsutövande. Inte pga att jag tränar för mycket i alla fall.

Då tror jag det är större risker med att sitta framför en bildskärm (tv eller dator) i flera timmar per dag, ha ett stillasittande jobb, ta bilen istället för cykeln så fort man ska nånstans.

Så vad är det då som gör att vissa är så himla snabba på att rekommendera vila? Avundsjuka? Biten av den egna latmasken?

Vad är det som gör att folk tycker man är knäpp som tar en promenad på 2 timmar men som inte ser några problem med att se en långfilm, eller två, en kväll?

Det går framåt

I dag kunde jag faktiskt gå rätt snabbt - och långt trots skavsåret så i dag blev det drygt 9 km svettigt rask promenad.

Mina 4% är alltså uppfyllda med lite extra, liksom de 15 000 stegen jag siktar på. Bra dag!

Inte så där jätteskoj runda i dag, jag tog 3 varv i spåret, men det var lite för att jag ville ha nära hem ifall hälen skulle börja jävlas. Den kändes i princip inte alls så jag hoppas kunna jogga i morgon, under förutsättning att jag får på mig mina joggingskor.

I dag kunde jag i alla fall hålla ett tempo på under 9 min/km, vilket är det mål jag har till 12 h om knappt två veckor. Herre jävlar, är det inte längre tid kvar!?!

Det går att gå

Typ!

Med mina mjuka, platta Merell kunde jag stappla runt några kilometer i spåret. Absolut ingen jogg, knappt värt att kalla promenad, men det blev i alla fall en timme och jag når nog upp till mina 15 000 steg innan dagen är över.

Det knäppa är att det är inte just vid skavsåret som det gör ont utan en centimeter bredvid, liksom.

Hade det inte varit för att jag bestämt mig för en timme om dagen, 4%, så hade jag absolut stannat hemma i soffan i dag. Nu kan jag känna mig nöjd ändå för att jag kom ut, även om det inte var någon skön runda.

I-landsproblem, javisst!

Men gårdagens skavsår är inte ett dugg bättre i dag, tvärt om. Hälen är röd och irriterad, det gör ont och även om det inte kleggar nåt så känns det som om en mindre omöjlighet att klämma ner den foten i en sko.

Utan skor känns det ju så där smidigt att jogga... Inte ens en rejäl promenad lär funka utan skor. Jag gick ner till Ica och vände (ca 2 km enkel väg) i badtofflor, vilket ju funkar så där, men nåt högt tempo blir det inte.

Jag får testa att sätta på ett bra skavsårsplåster och ta en liten provrunda. Går det inte får det bli styrketräning i dag, eller kanske cykel....

Veckosnitt

Mitt mål är att snitta på 15 000 steg/dag och denna vecka har jag ju lyckats, i alla fall.

Bortsett från måndag och torsdag har jag fina, gröna staplar och tanken är att dessa blå, eländiga pinnar ska utrotas fullständigt resten av sommarlovet.

Jag menar 10 000 steg/dag är ju ingenting - när man har sommarlov. :-)

Söndagsfys

Ca 15 km rask promenad fick bli dagens fysiska aktivitet.

En promenad genom en underbart vacker miljö, alltså på riktigt bor vi så fint att det känns som att gå genom en svensk film. När jag ändå var ute och svettades passade jag på att gå ett varv i Kumlas motionsspår, bara för att veta hur det ser ut där.

Det får klart godkänt och min nästa joggingrunda ska lätt ske där. Förhoppningsvis redan i morgon, för nu har jag inte joggat på ett par dagar.

Tyvärr blev nåt knas under dagens runda, och när jag kom hem och tog av mig strumporna så såg ena hälen inte alls så vacker ut. (ja, nu är väl inte hälar vackra överhuvudtaget, men det här var ännu värre) Ett rejält skavsår som klibbar och har sig... absolut inte alls nödvändigt, vill jag mena.

Nya skor, minsann

På dagens runda kändes jag att det var nåt konstigt med mina skor, det kändes liksom som en sten satt fast under sulan. Jag tittade men såg inget. Efter ha kollat flera gånger insåg jag att jag hade småsten - inuti sulan, i hälen. Det var liksom lite punka på sulan och där läckte det in grus.

Ingen skön känsla, så nu ryker de skorna.

Nu kan jag ju inte gå minus på skor, så jag åkte till XXL och köpte ett par nya. Inga adidas, trots att jag gillat dem, för jag vill ju inte drabbas av samma sk en gång till. Den här gången blev det ett par Salomon. Jag har ett par Salomon med dubbar, och de sitter som en fläskläpp, så jag har höga förväntningar på dessa också.

Dessutom - de är grymt snygga!

Lördagsfys före lördagsmys

Givetvis har jag kört ett pass i dag, en långpromenad på drygt 11 km.
Att jag valde det före joggingen beror på att jag har ett lopp om 2 veckor. Då ska jag vara med på 12h i Skövde.

Mitt mål, från början, var att hålla fötterna i gång i 12 timmar och gärna hinna med 6 mil på den tiden. När jag sedan började räkna på det tyckte jag nog att 6 mil var lite väl lite, trots allt, så nu siktar jag på (drömmer om) att hinna med 7,5 mil. Det är inte något super-mega-resultat, det vet jag, men för en medelålders, överviktigt och otränad tant är det ändå ett rätt högt satt mål, känner jag.

Hej och välkommen :-)

Jag är en hopplös wannabe-joggare som just nu - en bra dag - klarar av att jogga ett par kilometer utan att behöva gåvila.

Mitt mål är att kunna jogga en mil.

Till saken hör att jag har kunnat göra det, men det är några år sen, och det skedde inte mer än kanske 15-20 gånger.

Men nu jävlar är det dags igen. Jag menar, hur svårt ska det vara att skaffa sig ett pannben så att man kan ta ut sig lite? Det är ju liksom inte en klättring på K2 jag siktar på, det är en stilla snigeljogg i sisådär tio sketna kilometer.

Jag är lite rädd för att träningen ska stressa mig mer än göra mig gott, därför sätter jag ingen tidsram på mitt mål, däremot kräver jag av mig själv att jag ska jogga minst tre gånger i veckan. Övriga dagar kan jag göra annat som gör mig svettig, som PW, motionscykel, roddmaskin, styrketräning.... men jag ska träna varje dag.

På allvar, jag har tid att ägna en timme per dag åt någon form av träning. En timme, det motsvarar 4% av min tid.

4%.. jag menar, jag ägnar fan mer tid åt facebook.

Jag har inga djur och inga barn som bor hemma, jag har liksom ingen jag måste ta hänsyn till utan jag kan ägna tid på mig själv och min hälsa. Så vad hindrar mig då? Inget annat än att jag är så jäkla lat.

Alltså får det vara nog nu, för jag blir inte yngre (som om nån blir det) däremot vill jag ju bli äldre - alltså får jag ta hand om mig.