Efter jobbet åkte jag hem och petade i mig ett par knäckemackor för att fylla på med lite energi. När de landat knöt jag på mig skorna och gav mig av till spåret.
För att utmana mig själv tog jag varvet från "fel" håll men jag insåg rätt snart att det nog är det rätta hållet egentligen. Ett par- tre sega motlut sen var det rätt snällt, nästan bara att låta benen gå.
Såväl benen som flåset var på min sida och jag kände att det nog skulle bli en okej tid.
Väl i mål stoppade jag klockan och började gå hemåt. Ett par hundra meter hemifrån är det en riktigt vidrig uppförsbacke, en sån där som jag omedelbart bestämde mig för att jag aldrig kommer att kunna jogga uppför. Eftersom jag kände mig så nöjd med dagens runda började pannbenet locka lite, så när jag kom till backen så bestämde jag mig för att jogga de två första lyktstolparna uppför. Vid andra stolpen hade jag ork till en till.... och sen en till... och så en till... och vips var jag uppe, på krönet av backen.
Alltså, vad ska jag säga.... Äntligen känns det som om jag gör framsteg, så nu ska jag jäklar i min lilla låda hålla i det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar