En gång är ingen gång....

Två gånger är en vana!

I tisdags joggade jag uppe vid spåret i Motorp. Jag tog femman och som vanligt började jag med att gå ca 800 m. Jag brukar behöva ett par kortare gångpauser, som jag försöker hålla ner så kort som möjligt men det är på ett par ställen längs rundan som det är rätt jobbigt, sega motlut så där...

I tisdags kändes benen rätt pigga så jag bestämde mig för att bara ta en gåvila. Vid första gå-stället bet jag ihop för jag ville inte bränna min enda vila på första stället. När jag närmade mig det andra stället kändes det så pass bra att jag lovade mig att jag skulle få gå - om jag behövde - men inte just i den backen. Så jag joggade vidare... och vidare... och vidare... Till slut var det liksom bara upploppet kvar - och där kan man ju inte gå. :-)

I mål på nytt PB (på den rundan) med drygt en minut. Kräk-slut men nöjd.

I dag var det dags igen. Hem efter jobbet, byta om och dricka ett glas vatten, åka upp till Motorp och ut i spåret.

Hjärnan kändes som kokt blomkålsmos så jag var mest inne på att ta mig runt men jag började som vanligt. Snabb promenad ca 800 m sedan jogging. Den kändes rätt lätt, vädret var perfekt och det var skönt att bara ha lite musik i öronen, nöta på och låta veckans jobbtankar liksom rinna ut med svetten.

Hej hopp, innan jag visste ordet av var jag vid det första gåstället - och det utan att vara trött. Bara att jogga vidare alltså. Jag sniglade vidare och passerade även det andra gåstället - även då utan att vara särskilt trött. Jag misstänkte att jag hållit en väldigt låg hastighet, låg till och med för att vara en snigel som jag, men jag joggade vidare och ökade till och med farten lite när jag började skönja målet.

Galet svettig, men nöjd och inte ett dugg kräk-slut, gick jag i mål på ynka 14 sek långsammare än i tisdag.

Att du ha fixat banan två gånger på rad ställer ju lite krav på min insats nästa gång. Jag menar, nu kan jag ju inte riktigt med att ta nån gångvila, för nu ha jag ju visat att jag kan jogga hela. Illa illa! :-)